Laddar Evenemang

Dröm utan land

“Genom åren har jag återkommit till temat att tillhöra en plats. Mina arbeten har kretsat kring rotlöshet och frihet, främlingskap, värde och ägande i förhållande till platser.

Jag byggde en plats, en ateljé som var tänkt att vara min fasta punkt för en lång tid framöver. Det var en dröm. En dröm i en idyll med skavanker, men en dröm som blev verklighet. Det var försommar och varmt när den var klar. Jag vattnade och ville låta rötterna växa. Nya ideér om platser och identitet ansamlades och förberedde sig.

Sen hände det mest osannolika.
60 ton långtradare med släp och asfalt somnade, körde av vägen och kraschade in i min dröm. Av min plats fanns bara skärvor och chock.

Den här utställningen handlar om sorg och förlust men också om lusten och drivet att fortsätta. Den handlar om relationen till en plats, om identitet och om det som räddar en.

Eva Szentivanyi är konstnär, formgivare och konsthantverkare med en MA från Konstfack, Keramik och Glas och medlem i Konsthantverkarna sedan 2010. Nyligen har hon arbetat med Frida Hållander inom ramen för hennes avhandling Vems hand är det som gör?, 2019. Bland senare års utställningar kan nämnas Norm Form, ArkDes, Stockholm, Att ta strid, Gustavsbergs konsthall, From Pottery to Politics, Röhsska museet, Göteborg.

INTERVJU

Berätta om din bakgrund  – utbildning – när bestämde du dig för att jobba med keramik?

Vilken svår fråga. Vet inte om jag någonsin bestämde mig för att arbeta med keramik? Det är mer som att leran bestämt att jag ska vara där. Min väg har nog varit ganska snårig och krokig, jag ville bli arkeolog ett tag, senare pluggade jag till tolk men insåg att det inte var drömmen. Kom in på arkitektskolan och Konstfack samtidigt och valde det senare.
Men jag gillar keramik, det är ett material som är laddat med historia och poesi. Och det som gör att jag fastnar för leran så ofta är att det är ett medskapande material, det blir ofta lite annat än en tänkte sig och så leder det en vidare till nya uttryck: ”det här var spännande, hur kan jag använda det här?”. Det är ett forskande material, som kan bli så himla fult och så otroligt vackert.

Vad kommer din utställning att handla om? Varför titeln Dröm utan land? 

Utställningen har sin utgångspunkt i den olycka som förstörde min ateljé och arbetet började i sorgen över en förlorad plats. Den handlar om det raserade, det osäkrade. Den handlar om sorgeprocessen i sig, hur tankar loopar och upprepas.
Och så handlar den om det som ger en styrfart, vardagen som fortsätter och håller en kvar.
Tematiskt har jag länge haft ett intresse för plats, individens relation till plats och samhällets manifestationer av platser. Det ironiska med olyckan är att den satte fingret på så många saker som jag redan tidigare arbetat med.

Titeln refererar till flera saker.
Dels såg min arbetsprocess ut så: jag tog tillvara på bilder, visioner om en vill, som kom till mig i halvvaket tillstånd nattetid. Det var en period då mitt barn ännu vaknade ofta om nätterna och det tog ibland en stund innan jag somnade om. Då kom det bilder som var som visualiserade känslor. Det var kompositioner och former som upprepades, och sen arbetade jag med att få fram dem på papper när jag var vaken.

Titeln refererar också till upplevelsen som drömmar kan ge, när rummet eller landskapet omkring dig förändras på de mest häpnadsväckande sätt. Marken under dina fötter rinner iväg, väggarna lutar åt alla möjliga håll. Rummet kollapsar och virlvar iväg.

Och så refererar den till längtan efter att vara rotad någonstans. Min familj har i generationer flytt platser. Hos mig har det manifesterat sig i en känsla av att sakna fäste på jorden. Egentligen tror jag att det är en sån där diffus saknad som de flesta människor känner, som en projicerar på något som en tror skulle vara lösningen på nåt, oklart vad. Innan olyckan skedde tänkte jag att nu, här, här kanske kommer bli mitt hemma. Jag hade byggt en plats, en ateljé som var tänkt att vara min fasta punkt för en lång tid framöver. Det var en dröm som blivit verklighet och den demolerades. Nu är det en dröm igen, utan land.

Vad kommer vi få se i utställningen? 
Skulpturer i porslin, lergods, gips, bomull, lin och trä. Kanske några teckningar. Det är materialiseringar av de nattliga bilderna. En del av materialet har jag hämtat i naturen på platsen för olyckan, i skogen som är magisk här.

Vad använder du för teknik/er i ditt arbete?
Det finns ett före och ett efter här, inför den här utställningen. Olyckan förändrade förutsättningarna för mitt arbete. Jag fick börja om från början, allt var borta och jag varken kunde eller ville arbeta med leran. Jag började arbeta hemma, med att teckna och måla, det hade jag ju inte gjort på typ 20 år. Jag fick återupptäcka, vilka målarmedier gillar jag, akvarell, akryl, olja? Vilka papper, dukar? Vad skulle jag teckna? Det var först när utställningen närmade sig som jag fick idéer som kunde utföras i keramik.

 

Boel Widell Henrikson intervjuar Eva Szentivanyi i september 2019