Intervju med Ida-Lovisa Rudolfsson

Berätta om din bakgrund och utbildning – hur kom det sig att du fastande för textil konst?

Broderiet, som för mig inte bara är ett sätt att berätta utan också ett sätt att tänka, började med att jag fick lära mig kedjestygnet av en vän. Jag började brodera på mina kläder och sedan tog sig stygnen också  in i mina teckningar. En dag insåg jag att stygnen och textilen i sig självt kunde bära mina berättelser, jag behövde inte något annat.

Jag är utbildad på Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg och tog min masterexamen i Textilkonst 2010. Textilen har blivit till en hemvist och en slags plattform. En stor solid plattform, byggd för hand av mestadels kvinnokraft, eoner av erfarenhet och oändligt mycket tid. Det finns en stor styrka i det och jag ser det som en utgångspunkt, att luta sig mot men också att bryta och bråka med.

Jag tänker också på det som en startbana, att få fart från. För mig är det en bra plats att verka på, att stå stadigt och ta avstamp i det traditionella men samtidigt plocka hur jag vill från andra håll och när helst jag har lust flyga helt fritt.

Har din utställning något tema som du arbetat kring?

I min bildvärld befinner jag mig mitt i det tillsynes vardagliga och jag är en notorisk samlare – av ord, minnen, överhörda samtal, brottstycken från det alltid påslagna p1, människoöden, en tall som kroknat av vinden och en sorgsen färg på havet. Det stora och det lilla, allt och inget. Det lilla som kan bli det allra största, det stora som kan sluta som ingenting. Det är en mycket oregerlig samling och för att hålla den under kontroll är det en absolut nödvändighet att sy fast detta sammelsurium, stygn för stygn.

Jag tycker om att befinna mig i ögonblicket precis efter att någonting har hänt, eller strax innan något ska hända. Mina bilder är som noveller, eller scener ur en föreställning, utan slut. Över scengolven ringlar många och långa rep. Rep att hålla sig fast i och surra sig med när allt gungar, rep som kan fånga det där som ska fångas, ett rep som kan leda vidare och om någon någongång kommer fram kan de förtöja sig själva hårt och ordentligt med rejäla knutar. Då sitter de fast. För vad innebär det egentligen att vara fäst vid någon eller något? En trygg förtöjning i en hemmahamn eller en fästpunkt som gör en till fånge? Och hur letar man efter det som man inte alls vet vad det är? Det är frågor som har dröjt sig kvar i arbetet med verken till den här utställningen.

Vad fick dig att välja titeln ”Poste Restante”? Har den någon betydelse?

De letar som sagt efter något, de som har huvudrollerna i min bildvärld . De letar, men de vet inte efter vad. Kanske är det en plats, att kalla hemma. Kanske för att jag själv alltid har längtat hem. Och medan de irrar runt vilse i världen, genom mina bilder eller inuti, ”…så kommer posten fram ändå.”

Ett minne: Står i en ringlande kö till ett postkontor långt hemifrån. Hoppas på att ha fått ett brev skickat till mig hit. Väntar och väntar, det är väldigt varm. Och dammigt vill jag minnas. Kommer till slut fram, säger mitt namn och mitt ärende, kvinnan bakom disken går iväg. Kommer tillbaka efter en liten stund, utan brev. Jag blev ledsen, tog min ryggsäck och gick därifrån. Nästa dag skulle jag resa vidare. Fast egentligen ville jag kanske mest resa hem.

Berätta lite om din arbetsprocess? Hur växer dina verk fram?

Mina bilder är textila collage. De består av många olika delar och jag tänker på dem som ett slags pussel. Jag börjar oftast i en ände, men en person, ett träd eller kanske en fågel, sen faller berättelsen på plats bit för bit. Jag skissar väldigt sällan på helheten utan drivs av att få se vart det ska sluta. Som som arbetet är ett äventyr. Broderiet är bärande, men jag experimenterar också mycket med textilfärg. Medan broderiet är långsamt och kontrollerat tillför färgen ett annat tempo och en slumpmässighet som blivit viktig, den flyter ut som den vill, kladdar och skvätter och det tillför en bångstyrig lekfullhet som jag behöver.

Jag tycker om att ha en fot i det verkliga. Att ett rött skepp kan flyta in från en historiebok och in i mitt arbete, först in i en bild sedan vidare in i en annan. Hur berättelsen kan ta avstamp i det där skeppet, dess kapten och ödet de gick till mötes – för att sedan genom mitt huvud få fler och fler lager och fortsätta iväg i en helt ny riktning.

Använder du någon speciell teknik som du kan berätta om?

Mitt favoritstygn är kedjestygnet. Men det senaste har det också blivit mycket läggsöm. Jag broderar med bomullstråd på bomullslakan och enbart på gamla lakan. Allt sedan jag slutade på HDK har strömmen av lådor och kassar med lakan jag fått till skänks varit så pass stor att jag inte har behövt köpa något lakansmaterial själv. Att packa upp en låda med lakan, se de vackert broderade monogrammen och de omsorgsfulla lagningarna, är som att packa upp en skatt. Mitt material kommer med spår och berättelser redan från början.

Vart hämtar du din inspiration?

– Överallt. Skulle jag vilja svara. Tycker ofta det känns så. Inspiration, det är en fråga som på ett sätt är svår, på ett annat sätt mycket enkel. Jag skulle kunna göra en lång, lång, lista på saker, platser, företeelser och folk som jag tycker om, som säger mig något och som påverkar mitt arbete. En dag är det en märklig himmel som fastnar hårt i huvudet, en annan dag ett samtal i kön på mataffären som jag råkar överhöra, sen en storslagen Lars Tunbjörk-utställning. De där ögonblicken. Det där vardagliga.

Det kan vara ett träd som verkar vilja något, en nyhetssändning på radio, en film om en ledsen pappa som sakta försvinner in i en tillvaro av dimmig glömska. Det kan vara några rader ur Bodil Malmstens loggböcker, tre, fyra ord av Werner Aspenström eller Barbro Lindgrens blick på tillvaron. Det kan vara att se Andy Goldsworthy försöka luta sig mot vinden, bläddra bland Lenke Rothmans collage, få svindel av hennes sätt att sätta samman och läsa boken Stygn om och om igen. ”Att betrakta det alldagliga med häpnad” skrev Lao Tse. Om jag ska hålla det här svaret kort, är det vad inspiration är för mig.

 

https://www.idalovisa.se/

idalovisa@idalovisa.se

Instagram: @idalovisarudolfsson