Berätta om din bakgrund – utbildning – hur kom det sig att du valde att arbeta med konsthantverk och glas?
Jag började egentligen utbilda mig till produktdesigner men fick under min femte termin tillfälle att testa på att arbeta med glas, då mer som formgivare än som hantverkare, men jag fastnade direkt för materialet och bestämde mig för att lära mig det bättre och läste därför min master på Konstfacks konsthantverksprogram CRAFT! Jag har inte en rent teknisk grundutbildning inom glas, så som annars är rätt vanligt, utan har lärt mig det jag behöver för att tillverka mina skulpturer på egen hand. Har också stor hjälp av andra glasblåsare som jag arbetar tillsammans med såklart, det är verkligen ett teamwork att tillverka mina skulpturer, många moment och flera delar som ska timeas in.
Du arbetar även som konsthandläggare, kan du känna att det är berikande för ditt eget arbete?
Innan jag läste min master utbildade jag mig också till curator vid SU och jag jobbar även nu en del på frilansbasis med utställningscurering och projektledning. Under curatorutbildningen spenderade jag lite tid hos Statens Konstråd och jobbade med deras samling och kollektioner till myndigheter. Det gav mig blodad tand för konsthandläggaryrket! Konsthandläggarrollen är verkligen ett curerande och det är superintressant att få jobba med konst och offentliga rum på det här viset. Mitt uppdrag innebär att ta ett helhetsgrepp om den konstnärliga gestaltningen av en hel region, det är superhäftigt, kul och mycket ansvar! Det skapar också massor av idéer till mitt eget konstnärliga arbete, men jag tycker de båda jobben är särskilda från varandra också, jag älskar båda fast på olika vis.
Vad handlar utställningen om?
Utställningen är lite av en förlängning av det masterarbete jag gjorde för snart två år sedan, temat är lite detsamma. Det handlar om formbarhet och motstånd. Jag intresserar mig för dualitet: Begränsningar som håller tillbaka men som samtidigt möjliggör. Begränsningar som avgränsningar; ramar som skapar det andra, det som definierar genom att vara det motsatta.
Vad fick dig att välja titeln ”En bärande svaghet, en orubblig formbarhet” vad betyder den?
Titeln anspelar lite på verkens titel, som också är en rest från masterarbetet “Subversive softness”. En “omstörtande mjukhet” kan en väl närmast översätta det till. Det bygger på tankar om plasticitet och formbarhet som inte något undfallande utan snarare en strategi för motstånd. Det kopplar också an till det paradoxala med glaset som material. Glas kan vara mjukt och varmt, kallt och vasst; mångbottnat och paradoxalt. Hårt men skört, vackert men ibland farligt. Glas kan skärpa vår blick, men också förvränga den.
Vad kommer vi att få se i utställningen?
Det finns två huvudlinjer i utställningen, dels verk skulpterade och blåsta i hyttan, dels flameworkat glas. De hyttbearbetade skulpturerna kommer till genom att jag först formar en nätstruktur och sedan använder den som “blåsform” till en bubbla. Eftersom att både formen och bubblan är av glas och varma klibbar de samman, men formen är kallare än bubblan och håller den tillbaka. Bubblan tränger ut genom formens håligheter och beroende på hur jag blåser och i viss mån slumpmässighet kan bubblan antingen få formen att spricka upp eller blåsas ut helt genom dess öppningar. I dessa skulpturer är de två delarnas samspel det viktiga.
Flameworking är en teknik jag hittade i samband med mitt masterarbete men som jag då var helt ny inför. Sedan dess har jag lärt mig massor vilket gjort att det arbetssättet nu får ta större plats. Det är en teknik som passar mitt temperament kan man säga, det är långsamt och pilligt och detaljerat, väldigt annorlunda mot hur arbetet i hyttan ser ut. De flameworkade skulpturerna har en annorlunda mening än de hyttberarbetade, de är ganska nya för mig och har inte helt landat, men de är strukturer, sköra sådana. Genomskinliga men samtidigt förrädiska på något vis.
Hur gör du dina objekt och hur kommer de till (med skisser eller experiment) i hyttan?
Skulpturerna har ju en likartad uppbyggnad och det är det som är grunden. Jag formar näten lite olika och blåser in bubblan på lite olika vis, men de har ändå stora likheter. För mig handlar det också om att skapa en dynamisk grupp av skulpturer, en helhet i installationen, så en kan säga att de kommer till i förhållande till varandra. Jag skissar ganska sällan i hyttan, där är det ett arbete som utvecklas genom blåsprocessen. När jag flameworkar skissar jag ibland fram mönster, men även där har jag tillåtit mig att arbeta mer intuitivt den här gången, med mönster och former som jag inte riktigt förberett på något vis.
Du använder dig av en speciell teknik när du blåser (nät av glas). Berätta lite om tekniken, hur kom det sig att du började arbeta med den, hur kom den till?
Jag började utforska en tanke om att ta och ge form, det begränsande/det begränsade, under min masterutbildning. Först arbetade jag med nät och strukturer av andra material för att forma glaset, men det som fick mig att använda glas+glas var att det då skapas ett mer dynamisk förhållande delarna emellan. De påverkar varandra på ett annat vis än vad t.ex. glas i förhållande till ett metallnät gör. Och det var det jag ville åt, det där tagande/givandet.
