Intervju med Jenny Edlund

Berätta om din bakgrund – utbildning – när bestämde du dig för att jobba med metall?

Jag började sent, efter en karriär som tävlingsryttare. Sökte efter något som kunde ge mig en djupare mening och tillfredsställa min nyfikenhet och stimulera mig både intellektuellt och emotionellt. Det började med kurser i måleri och skulptur, sedan Nyckelviksskolan, allmän linje där jag fick prova alla konsthantverksmaterial. Att det blev metall var en slump, olika tillfälligheter och att jag hade lätt för det. Efter ett år som lärling kom jag in på Konstfack, metallformgivning.

Du arbetar med både smycken och korpus, vad ligger dig varmast om hjärtat?

Kort svar; det som kan överaska mig. Jag kan egentligen inte välja något. Min praktik handlar mer om att undersöka och upptäcka, hitta nya kombinationer.

Vad handlar utställningen om?

Jag är en samlare, på gott och ont. Genom åren har jag samlat på mig en mängd material och saker jag hittat eller köpt. Jag är en rastlös person, och hinner inte alltid iscensätta mina idéer förrän nya dyker upp eller så förkastar jag dem, men sparar, innan de är färdiga. I min studio har det under åren samlats många påbörjade arbeten och mycket material med potential som aldrig färdigställts. Jag har ägnat mig åt en sorts personlig arkeologi, gått igenom allt jag sparat, färdigställt en del ofta ändrat, bytt sammanhang. Och gjort helt nya saker.

Vad fick dig att välja titeln ”Won´t Kill my Darlings” vad betyder den?

Själva uttrycket härstammar från en föreläsning och en bok ”On the Art of Writing” av Arthur Quiller-Couch, om skrivande: ”När du känner en impuls att begå ett stycke exceptionell finskrivning, följ det – helhjärtat – och radera det innan du skickar ditt manuskript till pressen. Mörda dina älsklingar.” (Murder your darlings)

Det handlar om att redigera sig och det en gör, vilket jag kan tycka är plågsamt och något som ändå ständigt är närvarande utan att en behöver anstränga sig. Minns det som ett mantra genom mina utbildningar. Det finns en oskriven ”lag” om att en som konsthantverkare ska mejsla ut sin egen stil, som är igenkännbar. Medvetet arbetar jag så i vissa fall, men kan också bli extremt uttråkad av det. Jag får puls, och en kick i själva görandet, när jag närmar mig något som jag inte kunnat förutsäga. När det är färdigt är jag ganska ointresserad, jag har aldrig svårt att skiljas från saker jag gjort. En klok person jag hade som lärare i början sa; ansträng dig inte att hitta din ”stil”, var så fri som möjligt, din personlighet kommer lysa igenom ändå. Så jag tar hand om mina ”darlings”, vårdar och när dem.

Vad kommer vi att få se i utställningen?

En mängd olika smycken och objekt, i många olika material. Jag blandar högt och lågt, försöker hitta kombinationer i struktur, färg och form. Ibland oväntade möten och tekniker.

Berätta lite om hur du gör dina objekt?

Förarbetet, som egentligen är det roligaste, går till så att saker jag samlat på mig, och som jag har en särskild känsla för ligger upplagda på mitt stora bord i studion. Jag flyttar runt, tittar, flyttar igen. Packar ner allt ibland för att vila, packar upp och då hamnar saker i nya sammanhang. Någon gång i den här packa-flyttaprocessen fattar jag ett beslut, och då går det vanligtvis ganska fort. Inte alltid, pärlbroderandet tar sin tid, men då har jag inte ”bilden helt klar för mig, den växer fram.