CALLE FORSBERG

”Jag är krukmakare och ser mig som en länk i en lång kedja. Jag drejar skålar, tallrikar, kannor, burkar, tekannor och allt som behövs i hemmet och för bordet. De flesta former och glasyrer har gjorts tidigare, men jag gör dem här och nu på mitt sätt.

Min strävan är att det jag gör skall kännas självklart, utstråla lugn  och glädja  användaren. Många saker har också kommit till i dialog med någon annan. För många år sedan så drejade jag teskålar. En dag kom en kvinna in i verkstan, betraktade skålarna och sa:

-Kan man inte få ett handtag?

Jag satte på en hänkel, och så var min tekopp född. Sedan dess har jag  drejat tusentals koppar och under en period så livnärde jag mig på dem. Den tekoppen tog mig in på Norrgavel i mitten av 90-talet. Den sålde bra. De ville ha fler koppar och undrade:

-Gör du inte andra saker?

Så började ett samarbete som pågick i nästan 25 år. Nu har jag tagit en paus för att kunna leka lite mer i verkstan.

Min väg till keramiken var inte direkt spikrak. Första gången jag drejade var jag 14 år och tittade nyfiket in i  ett rum med en drejskiva på Högdalens ungdomsgård. Sen praktiserade jag och jobbade en del hos min faster Hertha Hillfon. Så kom 70-talet och jag ville förändra världen. Leran fick vila. 10 år senare så köpte jag en drejskiva och satte in den i vardagsrummet och skapade mig en  tre kvadratmeters verkstad. På den vägen är det. I mitten av 90-talet kom jag med i Konsthantverkarna och kunde börja sälja på Norrgavel. Då sa jag upp lärarjobbet och kastade pärmarna i en container. Jag har aldrig ångrat det. Det har tidvis varit knapert, men jag har älskat mitt jobb varje dag.

Jag finner ett lugn i drejandet. Tallrik efter tallrik. Skål efter skål. Jag söker en enkelhet och funktion i formen, men det får inte drivas till tråkighet. En bra skål utstrålar ett lugn, en harmoni. Då blir den vacker.

Leran är det mesta banala material som finns. Av många betraktad bara som smuts. Men om man lär sig behärska den så kan man tillverka de mest fantastiska saker. Och det finns ständigt nya saker att lära och utveckla. Om jag fick leva om mitt liv så skulle jag gå in i det där rummet på Högdalens ungdomsgård en gång till , men inte tagit paus under 70-talet.”